Jag är en pedantisk man.
På många sätt.
På andra sätt är jag en slarver.
I allt detta finns helheten och alla detaljer. I mig, av mig.
Om man inte tittar noga ser man inte alla detaljer.
Tittar man för noga ser man kanske inte helheten.
I mitt jobb som musiker försöker jag vara så noga som jag kan i alla detaljer av mitt spel.
Intonation, klang, timing, legato o.s.v. Denna noggranna behandling av mitt spel har nog ibland hämmat helheten. Jag tror det, andra kanske inte märkt det.
Vad menar jag?
Jo!
Jag har svårt att ”fejka” och ”fuska” t.ex. i snabba passager. Tekniskt snabba alltså.
Att spela en massa ”omöjliga” toner hur snabbt om helst. Många trombonister, även många namnkunniga, har lärt sig att ”acceptera” hur det låter när man spelar ”omöjliga” saker. Alltså spelar fortare än det egentligen går.
Vad dillar mannen om, tänker kanske du?
Alltså. För mig har min pedantiska ådra varit (och är) ett hinder att spela så där otroligt fort som vissa ”cirkustrombonister” kan. Jag är för hård mot mig själv. Det låter helt enkelt inte tillräckligt bra. När jag gör det.
Ibland gör jag det ändå. Kanske låter det lika bra som av någon annan som ”kan” spela fort, kanske inte. Troligtvis inte för att man måste nog öva på att ”fejka”.
Jag skulle vilja kunna spela så där otroligt snabbt, så folk blir så imponerade av det att de säger, ”Å vilken trombonist”! Det är säkert många amatörtrombonister som kan spela snabbare än jag. Absolut kan många proffs göra det.
Där är en brist i min helhet. Så menar jag.
Vad i bilden ser du?
